Hej Jan Björklund.
Jag är en stolt mamma till en elvaårig kille. En kille som började sitt liv med samma förutsättningar som vilken underbar unge som helst. En kille som har haft solsken i blick och glädje i att lära sig. Visst, en diagnos kom emellan och därefter följde några år av bristande självförtroende. Särskilt då jämnåriga lärde sig läsa och följde den utstakade läroplanen, medan min son tragglade på med läsning. Där gåtan bakom bokstäverna som så magiskt bildade ord för hans klasskamrater förblev dolda i ett dunkel för honom. Och bristande kompetens och möjlighet till särskilt stöd saknades på den relativt nybildade friskolan. Den skola som lät så bra "på pappret" visade sig vara en utmärkt plats för barn som kan följa läroplanen, men ett rent helvete för den som visar sig behöva särskilt stöd. Min son lämnades åt sitt öde i skolvärlden.
Jag kallades på möte efter möte med skolan. Och problemet lades snyggt tillrätta i mitt knä. Min son kunde inte läsa pga av mitt bristande engagemang i hans lärande. Min son kunde inte läsa pga avsaknanden av läxrutitner. Men läxorna var mitt sisyfos arbete. Vi tragglade och tragglade, men vilken nytta gör läsande av läxor i böcker när man inte kan läsa? Slutligen när min son gick i trean tog jag ledigt från jobbet och höll min son hemma i två veckor. Vi började "från början", på lägsta grundnivå av läsinlärning. Och tro mig! När jag skickade honom till skolan igen kunde han läsa. Efter tre år av ignorans från skolan så lärde jag honom läsa på två veckor och gav honom nyckeln till allt lärande.
Nu har min son börjat en kommunal skola där han stortrivs, där alla rutiner finns för att plocka upp och stödja ett barn med min sons behov. För det krävs lite extra insatser när man ligger flera år bakom i läskunskapen och ska plocka upp böcker och kunskaper som bygger på att man besitter dessa kunskaper enligt läroplanen. Min son är för duktig för särskolan och ändå är han nybörjare i mycket. Det blir så när man "halkat" utanför skolans plan. När lågstadiet spenderades på fel ställe utan resurser och jag som förstagångsmamma till en skolpojke inte insåg att det var värdefull tid som rann oss ur händerna. Tid som friskolan spenderade med att göra absolut ingenting för min son. Tre år är värdefull tid när det handlar om de första stapplande stegen mot kunskaper, för hamnar man efter i startskottet så kan det vara så att man för alltid har hamnat efter, utan möjlighet att ta igen förlorad tid.
Detta är som du kan förstå ett problem.
Min son har kämpat sig fram med sådan viljestyrka, mot alla odds läser han idag med sina klasskamrater som han började skolan med i förskoleklassen. Och han tar in förlorad tid, steg för steg. Resurserna på den fantastiska kommunala skolan där han går har hjälpt. Hemmiljön hjälper, för nu har jag förstått att ingenting kommer "gratis" när man har barn med diagnoser. Nu har jag förstått att om jag inte slåss för min sons rättigheter i skolan så kommer han att förlora än mer. Och halka efter tills han är ohjälpligt bakom.
Därför vill jag skriva till dig och berätta om de första åren i skolan och om hur en helt vanlig solskensunge hamnade fel, halkade efter. Och hur betygsättning som klättrar nedåt i åldrarna sätter ytterligare käppar i hjulet för de som inte kom igång direkt i skolan. Där år av utredningar och diagnoser och medföljande utprovningar av mediciner och sökande efter rätt dos och krav på reurser i skolan helt enkelt gjort att barnet hamnat efter. Jag ville skriva till dig och berätta om ett helt vanlig barn som återigen ska få sitt självförtroende tillknygglat och upptryckt i ansiktet och betygsatt. Ett helt vanligt barn som är min son.
Min son sa en så bra sak efter att han gråtit i flera dagar över ett dåligt omdöme, då jag tröstade honom med att det inte är så farligt och han kan försöka igen och läsa på. "Hur kan man ge betyg till barn som är för små för att förstå vad "betyg" betyder?"
Tänkte bara att du skulle höra detta.
/ Sara Skogsmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar