Idag fyller min älskade Juliana 5 år. Stora tjejen. Fem fantastiska år. Verkligen. Hon är allt det bästa ur mig. Kreativ, envis och en underbart glittrande stjärna. Samtidigt som hon har sin pappas lugn och intelligens.
Hon är verkligen en person som sätter spår i alla som kommer in i hennes liv. På det allra bästa sättet.
Hurra för världens bästa Juliana!
Idag åker flickorna tillsammans med sin pappa till Norrland. De startar sin semester medans jag har denna arbetsvecka framför mig innan jag och Lee möter upp med dem i norrland. Lee är hos sin pappa och semestrar, kommer hem först på torsdags kväll- det blir fem dagar helt ensam.
Ensamhet och jag är en lustig kombination. För samtidigt som jag behöver det så är det något som skrämmer. Kanske är det från min barndom som tvilling då ensamhet verkligen var ovanligt, eller så är det från min tid som ensamstående mamma till Lee då ensamheten oftast var påtvingad och kvävande.
Jag har funderat på allt jag kan göra med min tid. Ensamtid. Jag ska sy, tyget är redan inköpt, det blir en sommarklänning och ett par byxor i dipdye färgat bomullsväv (bilder kommer). Jag går nog på nån utställning på ett museum, ev går jag i lite loppis och second hand butiker och ser om jag kan utöka min garderob med nån sommarblus. Ev gör jag nåt så tokigt som att jag tar en öl med nån.
Ända sedan min kollaps i vintras- mitt möte med väggen- så har behovet av ensamtid varit stort. Känslorna är på utsidan av kroppen. Så sköra. Så pulserande, rusande okontrollerbara. Därför har det varit svårt att hantera småbarn och deras behov, för att inte tala om min "tweenie" son, som dessutom har ADHD. Man kan ju säga att mina känslor fått hålla sig i skinnet och att mina behov av tid och lugn och ro har blivit undertryckta. SÅ nu tar jag en vecka kombinerat med jobb och ensamtid.
Jag läste en artikelserie om orkidébarn och Starksköra människor. Det är en beskrivning av mig på pricken.
bad min make läsa den. Om jag bara kunde få alla andra i min omgivning att läsa den, då kanske jag inte skulle känna att jag måste ursäkta mina känslor som ligger på ytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar