Jag var ung när jag fick min son, nyss fyllda 22 år. Jag var faktiskt fortfarande mitt i ungdomens glada dagar. Men jag välkomnade verkligen beskedet om att jag skulle bli mamma. Nånstans hade jag alltid tänkt att jag skulle få barn tidigt. Inte för att jag någonsin tänkte att det "var mitt öde" och att mitt liv därmed skulle vara över. "Mamma" resten av livet. Snarare tvärtom. Jag tänkte att livet börjar då. Och så har det blivit. Jag hade aldrig kommit på behovet av "Uni" utan min son. Och han har alltid fått följa med oss på vårt, alltid varit välkommen. Och vi har faktiskt fortsatt leva livet. Så som vi tycker det ska levas. Med massor av musik, vänner och kärlek.
Och det är nog viktigt för familjer. Att livet fortfarande fungerar när man fått barn och att drömmar fortfarande frodas. Det blir nog lyckligast familjer så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar