Just nu. Just nu går du igenom din historia. Din berättelse om ditt liv. Det är en hisnande tanke att varje dag händer det där vi kallar livet. Varje dag. Den dagen som allt gick emot dig och du gick och la dig med huvudvärk och tungt sinne. Livet. Dagen du skrek dig hes på ungarna som aldrig ville sluta bråka och träta. Livet. Men ändå så fantastiskt fint att få dessa dagar. Uppblandade med mer minnesvärda dagar.
En arg arm som sträcker sig upp och darrar, skakar av känslor medans det första andetaget dras in i lungan på ditt nyfödda barn. Ett ansikte som du aldrig sett, men känner igen så väl.
Tårar som dallrar på nedre ögonlocket och ett leende i ett stoltskimrande ansikte som säger "Ja!" och någon lovar dig trohet resten av livet. Jag har många fina minnen att lägga fram, saker som etsat sig fast i eviga minnesbanken. De som format mig och ger mig livslust när vardagen är grå.
Men nog är de fler, de dagar då sängen hägrar redan när middagen är undanplockat- för att få göra avslut med dagen och börja en ny dag med nya tag. Eller då det enda man orkar är att vegetera framför tv:n. Iallafall när energin är låg.
Jag kan se mitt "jag" med olika ögon- och oftast slås jag av hur mycket av min upplevelse som slår inifrån ut- sällan mycket sällan tvärtom. Jag förstorar, överdriver, subjektifierar alla händelser och upplevelser- och lägger till ett alltid... typiskt... orkar inte... varför...? de dryper av min svärta ibland.
Jag minns en natt efter en utekväll i tonåren då jag landande på en bussbänk i väntan på nattbussen hemåt. Bredvid mig satt en hemlös man. Han kanske redan var hemma (?)- han väntade inte på bussen iallafall. Vi började prata och hade helt olika syn på livet. Jag- ung, livet var min lekplats. Jag stod vid startlinjen på mitt lopp. Världen låg för mina fötter och jag var förvissad om att livet skulle föra mig med trygg hand framåt mot "målet". Målet- vad var det? Landa i en kärnfamilj, med tak över huvudet, kärlek och värme. Ja, nåt sånt. Han upplevde livet delvis i backspegeln med sin livserfarenhet och ålder och min bild av "mål" hade kanske redan funnits och lämnats? Jag vet inte mycket om denna man, men en mening han upprepade har fastnat i mitt minne. Han sa "målet är inte målet- det är vägen som är målet". Och jag blev så provocerad av hans ord! För här satt han- ägde inget, hade förlorat allt och menade att han hade en förmåga som vi andra missade. Att han levde rätt. När hela hans uppenbarelse var raka motsatsen till min bild av en lyckad (lycklig?) människa. Jag blev provocerad för jag tyckte att han använde dessa ord som en sköld för att ändra sitt liv. Och jag sa det rätt upp i hans ansikte. Att det bara var en dålig ursäkt för att festa, om man ens kan kalla ett missbruk för "fest" när det tagit över hela livet? Att han lät livet glida honom ur händerna med en dålig ursäkt.
Men idag vet jag egentligen inte vem av oss som hade rätt? Det känns helt galet att säga det- men jag lutar nog åt att han hade rätt. Det är inte målet som är målet- det är vägen som är målet. Och varje dag händer det- min historia- ett nytt blad, ett nytt kapitel- en plötslig vändning och vardagens trätande. Tänk att den diskussionen på en bussbänk med en hemlös man ska gå som en röd tråd genom mina tankar. Det till synes onödiga mötet- vi kom från så skilda världar. Men det ekar.
Många kapitel i mitt liv har fått versaler och svärta från diagnoser som mina barn bär på. Jag har en son med austism + ADHD och en dotter med ett ovanligt syndrom som heter Silver russell syndrom. Dessa diagnoser har fått stort utrymme och förstärker min upplevelse av typiskt, varför just jag? Men är det verkligen ett JAG med där? Är det inte ett "min son" och "min dotter"? Är det inte de som fått dessa diagnoser? Jag har ett minne av ett möte med en mamma till en pojke som oxå har diagnosen Silver russell- och när vi talade om våra farhågor och våra rädslor runt deras diagnoser så nämner hon att sorgen över att hon kanske inte blir farmor till hans barn (många med diagnosen SRS är sterila) som en av de största sorgerna. Där och då stannade jag upp i min egen sorg- handlar det om MIG? Om min person? Om min framtid som lycklig mormor till Lilys barn? Nej. Jag är en del av mina barns liv. Och DE har svåra diagnoser att bära på. Jag kan inte ändra det. Inget jag gör kan ta bort deras diagnoser. Men jag kan ta bort orosmolnet över mig och deras upplevelse av att dessa diagnoser grumlar mitt liv. Att barnen är en del av min svärta. Det är de verkligen inte! De förgyller det ju mitt liv! På alla sätt!
Jag vet inte om det är att dem börjar komma upp i ålder och jag måste börja lära dem att stå på sina egna ben, spralliga eller olika långa. Men de måste få sin egen person och rätt till sin egen historia. Våra liv är sammanbundna i evigheten, men allt i mitt liv kretsar inte runt mig. Och vare sig jag blir lycklig, farmor/mormor eller missbrukare på en bänk så går livet obönhörligt framåt. Det finns ingen omskrivning. Ingen andra tagning. Bara andra perspektiv och andra färger än bara svärta.
Dags att skriva meningsfulla sidor och låta livet ske i sol.
