Ibland slås jag av hur lycklig jag känner mig. Inte plötsligt, men ändå slås jag av det med chockartad klarhet emellanåt. Som när molnen skingras efter stormen och man slås av hur lugnt allt kan vara när man lyssnar efter det, hur skirt solens ljus är och man inser nödvändigheten av att skörda så mycket strålar som möjligt medans tid är. Vilken stillhet som vilar i världen när kaoset släpper taget och man hör det extra tydligt för att nyss så vrålade stormen. Ja, ungefär precis så. Känslan som vilar i denna lycka är så rik och så vacker. Och på något sätt så äkta. Det är inte nåt världsligt som skapar denna lycka- den kommer inifrån, där hjärtat vilar tryggt. Där mina minnen av resan samlas, där oro nyss skakat skälvande, där all min kärlek känns. Och då i lyckan känns den som den ska spränga alla gränser av revbensburen som omger hjärtat.
Det vackra ligger i resan vi gjort. Och erfarenheterna och det stärkta bandet av prövningarna, fallet och nån som plockade upp bitarna med varsam hand. Skönheten ligger i att se styrkan lysa i ögonen som nyss var vattniga av trötthet. Det vackra ligger i vår enkelhet. Vår förmåga att njuta av lugnet. Jag är glad att jag föddes med ett enkelt hjärta och att livet berikat mig med så många som får plats i det.
Och jag är glad över resan som fört mig till denna punkt samtidigt är jag både ängslig och nyfiken över vad som kommer härnäst. För erfarenheten säger att stormen vilar för tillfället, men säkert återvänder den med förnyad kraft och river upp nya sår att slicka. Men jag hoppas att vi ska stå rotade i vår trygghet och hålla i varandra i handen och lika snart har stormen passerat och vi skördar ljus igen.
 |
| Lycka kan vara sol på huden och lugn i hjärtat. |
