Jag startade morgonen på BUP med sonen. Vi har ju gått igenom en utredning för att förstå honom och hans behov bättre och se hur vi kan få allt att fungera bättre. För ärligt talat fungerade inte så många delar tidigare... inte hemma, inte på skolan och inte fritiden.
Han har ju fått nya diagnoser, förutom ADHD, som säkert kommer hjälpa honom i framtiden, för att man ska förstå honom och veta vad man egentligen KAN förvänta sig av honom. Och dessa diagnoser talar ju sitt tydliga språk, man kan helt enkelt inte förvänta sig att han ska klara allt lika enkelt och självklart som andra.
Idag fick vi den svåra uppgiften att berätta för honom om vad dessa utredningar visar och vad han har för svårigheter. Och det var inte en lätt uppgift. Hur säger man till någon att hen inte följer utvecklingen och att hen har ett annat sätt att tänka? Ett annat, men inte på något sätt sämre sätt att fungera på.
Men han tog det bra. Det kom en tår och man känner ju bara att om ALLT kunde vara bra och fungera enligt samhällets förväntningar så skulle jag trolla fram det direkt, utan att blinka. Men jag kan inte förändra något, jag kan bara underlätta och ändra förväntningarna på framtiden. Förhoppningsvis till det bättre och till en bra nivå, så inte du, min älskade son, ska stånga dig blodig mot väggar av krav, missförstånd och höga förväntningar.
Och det viktigaste i allt det man kan säga så är det att jag älskar dig, precis som du är och just för att du är den du är.
