Sakta med säkert

Ja, det börjar landa. Renoverandet. Inredandet. Fixandet. Så sakteliga börjar huset förvandlas till hemmet.
Och den känslan är svårslagen.

Min make håller på och styr upp en inflyttningsfest. Och han planerar med episka mått. För att äntligen officiellt komma ut ur renoveringskaoset.

Hallen fick en garderobsvägg/hatthylla- bra lösning för en billigt peng.

Köket fick ett nytt (gammalt) bord. Fyndades på blocket.

Lampan från loppis har kommit upp. Väl värt 35:-

En ny soffa. En bäddsoffa. Och den enda soffan som var liten nog att passa in i vårt minililla soffhörn.

Sovrummet. Här sover jag som en sten!

Rocka sockorna varje jävla dag

Rocka sockorna. Fint. Att hylla olikheter- att alla är olika fast lika. Jag hurrar för att detta uppmuntras. Det behövs. På riktigt- det behövs. Men på riktigt. Inte en dag om året i ett strumpjippo. Utan det behövs. PÅ RIKTIGT.

Jag har ett barn. Hen är olika strumpor varje dag. Det syns inte utanpå, men spendera en timme med hen så kommer du se vilka rockiga sockor som rockas här.

Hen har gått i flera olika klasser. Aldrig fått den hjälp som behövs för att hen ska finna sin plats. Hen vandrar fortfarande med tungt hjärta och tårar som vilar på ögonlocken för att hen har fått höra hur fel hen är. Att hen måste ändra sig. Att hen inte får vara med. Aldrig en inbjudan på kalas. Medans syskonen överhopas av inbjudningar. Varje inbjudan som trillar in till syskonen blir en dolkstöt. Ett bevis på hur många kalas som hållits i hens frånvaro. Oändliga mobbing samtal på skolor. Och allt som kommer med detta. Brutna vingar. Trötthet på livet.

Det är så svårt att stödja upp denna brutna lilla människa. Och samtidigt ge styrka nog att stå på egna ben och komma vidare i livet.

Mobbad eller ej så har detta barn problem. Stora problem. Jag är vid vägs ände i min kunskap på hur jag ska kunna hjälpa. Det snurrar i skallen och jag är djupt rädd för hur det ska gå för hen. Men inget stöd är tillräckligt. Och att se vad som är vad är omöjligt. Är det mobbingen som gjort hen så vingbruten är mobbingen en reaktion på att hen är vingbruten sedan födseln? Jag vet inte. Men jag vet att mobbingen inte hjälpt till, utan bara förstört. Ingen blir starkare av mobbing. Och med diagnoser så är det inte mycket av de problem man har som man kan rå för. Att be någon som är handikappad av en NPF diagnos ändra sig med hjälp av hårda ord förstör mer än det hjälper. Precis som en rullstolsbunden inte kan klättra på klätterväggar bara med hjälp av peppande ord, eller hårda ord. Det krävs hjälpmedel och stöd.
Så istället för att sätta olika strumpor på er och era barn idag. Sätt er ner och prata om mobbing. Om olikheter. Om utanförskap. Om diagnoser. Och om vänskap och medmänsklighet..  

Flytten in

I förra helgen gick flyttlasset in. Alltså alla kartonger och alla möbler som har fått stå i boden i väntan på en plats i vårt hem.

Vi fick ordentligt med hjälp av alla snälla vänner och det är man ju evigt tacksam för :)
MEN fan vad skit man hade packat ner... Galet!
I vårt förra hus hade vi en källare- där är det ju känt att man lätt klämmer ner saker som man inte behöver just nu, men kanske nån gång i framtiden... Ja, framtiden är väl här kan man säga och i vårt nuvarande boende finns vare sig källare eller en vind (som är fräsch) eller ett garage. Utan dessa kartoner har nu hamnat mitt i hemmet. Kartonger fulla av fula krukor, tygstumpar och gamla leksaker som barnen vuxit ur. Mm mm mm mm. Så mycket skräp. Så storrensningen är i fullgång och jag tror att jag aldrig känt sån lättnad över att få köra massorna till soptippen, skänka bort eller rensa ut till försäljning.

man kan ju konstatera att alla resor jag gör till loppisar inte alltid resulterar i guldklimpar och nödvändiga saker... :/