På stora steg framåt

Saker börjar rulla. Ett golv är lagt i ett av fem rum. 1/5 Check!

Vi fick göra oss en läxa- millimetrar spelar en större roll än man kan ana när man sågar till golvet för första gången. För en glipa på en millimeter SYNS rätt bra när man inspekterar ett färdiglagt golv.
Men det blev som sagt en läxa (den hårda vägen) för två rader från sista plankan i rummet så kände jag bara för att gå runt med en "list" och lägga den mot väggen för att mysa över hur duktiga vi varit och hur nära vi nu var det första golvet i det första rummet i vårt evighetsrenoveringsprojekt, då blev det smärtsamt tydligt- att om vi låter golvet ligga så som det såg ut med listen mot väggen, så kommer vi behöva göra nån nödlösning för att täcka upp för skönhetsbrister längs med listerna där vi varit aningens för snåla med millimetrarna… Spackel? Latex? Strunt samma? Och sedan störa sig på det i resten av livet…? Så vi fick bryta ihop, bryta upp golvet och komma igen.

Tre timmar senare (och ett golv lagt för andra gången) så kunde jag gå runt med min list och känna mig nöjd. Inga glipor, bara ett underbart golv. Och ett stort steg på vägen :)

Loppisfynden väntar på sin plats

Så här ser det ut lite här och där hos oss. Loppisfynd som står på rad och väntar på en plats i nya hemmet. Här är min underbara spegel med en ram i porslin som är glaserat med en varmvit ton- den ska få grövre mässingsskruvar i varje hörn så blir den sååååå fin!

Massa kaos och renoveringar (såklart)

Detta är iallafall klart. Lampan som jag gjort av en loppisfyndad garnvinda hänger som en krona i taket.

Jag och maken gnetar på med renoveringarna. Det går trögt nu. Väldigt trögt. Samtidigt så börjar man se ett ljus i slutet av tunneln. Resultaten börjar visa sig.

Sedan jag skrev senast så har en hel del hänt. Min son, som bott med sin pappa på Gotland, har kommit hem igen. Hastigt och lustigt. Så plötsligen stod jag med en trettonåring utan rum och skola. Dessutom har han ADHD och klarar inte av förändringar så bra. Det blir väldigt rörigt i hans huvud och då blir det väldigt stökigt och rörigt och bråkigt runt honom.

Vi fick först ta i tu med allt det praktiska- skolan, vart ska han få en plats och hur ska vi lyckas få till det så att han denna gång ska hitta en plats i svenska skolan? BUP, vi måste få hjälp för honom så att det inte är bråkigt och stökigt och spralligt och tokigt, utan att vi kan få till en fungerande vardag. Och nu, när allt blev så plötsligt och kaosartat i samband med att han blev hemskickad så känner jag bara att "HJÄLP OSS NU". Hjälp oss att få hjälp till denna underbara lilla människa som bara inte hittar någon ro i sin kropp. Ingen plats där han bara kan "vara", utan att alltid vara på väg bort med valpiga steg.

Och nu har han fått skolplats på en mindre grupp för barn med ADHD och asberger- börjar på måndag.
Vi har varit på BUP- han ska utredas vidare i sin diagnos- de misstänker att det kan vara något mer.
Och vi har varit i kontakt med en kontakt person för honom. Nån som kan ta vid när vi inte räcker till.

Så NU jäklar är det bara att skrapa ihop den där sista gnuttan energi- den borde ligga nånstans nedtryckt i stöveln. För jag har då inte sett eller känt av den på länge. Och kavla upp ärmarna och få allt klart. Eller allt och allt. Få det beboeligt iallafall. För det skulle i längden ge oss kraft att klara av allt.

För två veckor sedan var vi på en liten tripp till Linköping för att fynda ett golv som var utgående och kraftigt rabatterat. Så nu finns alla möjligheter att få allt klart. Det enda som saknas är den där jäkla energin. Nån som har lite pepp att skicka?